För den älskande avslöjar varje blickfäste hennes begär. Skulle den följa den åtråddes blicklinje så skulle den röja begärets förbehållslösa följsamhet, den tillhörande upplösningen av den älskandes integritet. Skulle den vara fäst vid någon annan skulle den uppdaga åtråns urskillningslösa - om ändock egala - skönmålning av allt i hennes omgivning. Skulle den fästa sig vid himlen skulle den blotta passionens vilda trånad efter det ouppnåeliga. Skulle den fästa sig vid händerna skulle alltsammans offentliggöras på en och samma gång, sällskapat av en kolossal flagrans. Därför är det ingen lönsam strategi att plötsligt börja stirra på det ointressantaste av ting, ty det bekräftar bara den innebördsförskjutning av blickar som ägt rumt. Utan detta bekräftande betyder ju blickarna inget särskilt alls. Detta visste dock inte den oerfarne unge pojken som nu satt vid bänken och ansträngt spände blicken i det lilla hålet i gardinen vid hans älskades bänk. Det var dock inte något större problem, då ingen fäste någon som helst uppmärksamhet vid hans blickspel. - butcher42